Jag blir bättre på att lyssna på min kropp. I lördags åkte vi in en sväng till förlossningen. Hade haft en hel del sammandragningar och inte känt av bebisen på hela dagen. Vi blev mottagna och jag fick lära mig att man tydligen alltid ska ha med sig sitt papper om blodgruppering (vi var på besök och åkte till närmsta förlossning som inte är “vår”). Det löste sig ändå.
De tog en CTG-kurva, något vår bebis hatar så han satte genast igång att rumla runt. Sedan gjorde läkaren ett vanligt ultraljud och bedömde barnets vikt till 1700g (v30+1), helt enligt kurvan. Därefter gjordes ett vaginalt ultraljud. Ganska van vid dessa nu efter både cancerbehandling, ivf-behandling och dessa två månader. Vid mätningen visade måttet på 15mm. 5mm kortare än veckan innan men ingen funneling. Skönt! Vi åkte hem.
Under söndagen och måndag förmiddag så fortsatte sammandragningarna. Tilltog när jag stod upp och fortsatte i vila. Jag ringde MVC som tyckte att jag skulle åka in till antenatal. Ringde maken och sa att jag skulle åka in och han bad mig kolla om grannen kunde köra. Det kunde hon, fick sällskap till maken kunde komma och avlösa efter jobbet. Vi bedömde att han inte behövde stressa, allt hade ju sett bra ut på lördagen.
Inne hos barnmorskan kopplade hon en CTG som visade på bra fosterrörelser och inga sammandragningar. Jaja tänkte jag, skönt med falskt alarm. Vi fick vänta en timme eller så innan läkaren tog emot. Hon gjorde en vaginal undersökning men avbröt den och hämtade en kollega. De mötte tappen till samma som i lördags men skillnaden var att jag har funneling. Så en tapp på 15mm och den stängda delen är 7-8mm. Samma mått som i januari när jag blev inlagd i v23. Så jag blev inlagd och ordinerad kortisonbehandling för bebisens lungor, ifall han gör allvar av sina hot att komma ut. Maken fick återigen åka hem och packa lite grejer.
Efter två behandlingar kortison så säger läkarna att de inte kommer stoppa en förlossning om det kommer till det. Däremot blir det kejsarsnitt eftersom han ligger med rumpan ner. Jaja, jag tycker gott att han kan vänta några veckor men jag känner ingen oro över hur han skulle må om han kom snart. Läkarna är inte oroliga så jag bestämde mig för att inte vara det heller.
Samtidigt som jag var inlagd hade vi besök hos auroraläkaren igår. Efter att ha berättat vår historia och min bakgrund så konstaterade läkaren att kejsarsnitt är det bästa i detta läge. Så, vi fick planerat snitt. Det finns några parenteser, OM han vänder sig innan v37+0 och bestämmer sig för att komma ut innan den veckan så kommer det bli vaginal förlossning. Men efter v37+0 blir det kejsarsnitt. Vänder han sig inte så är det kejsarsnitt vilket fall som helst. Det känns skönt att lägga det bakom och tänka framåt.
Lilla kryp 
Vad skönt att allt gått bra så här långt! Jag fick också beviljat snitt, tycker det låter lite konstigt att du inte skulle få det om han kommer innan v 37, känner du dig mindre rädd om han kommer tidigt? För mig sa de att om han skulle komma i förtid (det gjorde han) så fick de göra akutsnitt istället. Nu försökte jag föda vaginalt ändå men det slutade i snitt lik förbaskat.. Hoppas du fått komma hem!
LikeLike
De tycker att om han vänder sig med huvudet nedåt är det bättre för barnet att födas vaginalt. Jag orkade inte tjafsa eftersom läkaren i samma andetag menade att min bebis antagligen inte kommer vända sig. Han ligger fortfarande med rumpan mer. Jag fick komma hem på onsdagen men i måndags blev jag inlagd igen. Nu i onsdags hade vi ett allvarligt rymningsförsök som de valde att försöka stoppa med bricanyl, det funkade. Hoppas på att då komma hem idag.
LikeLike